Odette Ahobanetegeye

Jag vill alltid få de äldre att må bra. Jag tror att jag har lätt att locka fram deras bästa sidor och då blir det ofta skratt och spännande samtal. Kanske har jag en fallenhet för människor? säger Odette Ahobanetegeye.

Hon började jobba på Attendo Duvan i Linköping år 2002 och var vid tid för skrivande av artikeln fortfarande kvar där efter 18 år. Sedan 1,5 år är hon våningsansvarig och för 24 kunder. Hon sköter den dagliga planeringen, har personalansvar och sitter i ledningsgruppen för boendet.

Kollegan Rihab Alazawi, biträdande verksamhetschef, beskriver henne som mjuk och professionell i en fantastisk balans:
– Odette värnar oerhört om de boende, hon är en skicklig och uppskattad ledare för medarbetarna och hon har ett mycket respektfullt och mjukt sätt att bemöta de närstående på. Jag skulle säga att hon vinner respekt var hon än visar sig.

Men Oddettes resa till nutid har varit kantad av tvära kast. Från en trygg tillvaro som tvåbarnsmor och lågstadielärare i Rwandas huvudstad Kigali – till krig, folkmord och flykt. 1994 tvingades hon lämna allt och flydde till grannlandet Kongo-Kinshasa. Efter en tid utbröt krig även där.

Den 1 juli 1999 kom hon tillsammans med sin man och deras två små barn som kvotflyktingar till Sverige och Linköping. Odette var då 32 år.

– Jag började direkt läsa SFI, Svenska för invandrare, och därefter Svenska som andraspråk. Efter samtal med socialsekreterare om vad jag ville ägna mig åt i Sverige bestämde jag mig för att utbilda mig till undersköterska, något jag aldrig ångrat.

Hon hade först tänkt läsa till sjuksköterska, en liten dröm hon fortfarande har.
– Men jag är 52 år och frågan är om jag vill sätta igång att plugga i flera år nu. Jag trivs ju fantastiskt bra och känner stor arbetsglädje och tillfredställelse på min arbetsplats, med mina kollegor och min chef. Och med de underbara kunderna som förgyller mina dagar.