Dela
Det var egentligen inte glömskan vi lade märke till först, utan mer att hon slutade göra saker som hon alltid gjort. Resa, köra sina båtar själv, plantera ute på landet, göra sillen till jul. Hennes cirklar blev liksom mindre och mindre. Så småningom började hon upprepa sina skämt. Det var först efter en tid vi märkte att minnet var riktigt dåligt.
Att se sin mamma glida in i en begränsande, skrämmande värld är mycket svårt. Innan jag visste att hon drabbats av en svår sjukdom kunde jag bli irriterad och arg på henne. Men när vi förstod att något var galet på riktigt grep sorg, skräck och rädsla tag i oss. Hon var bara 70 år när var vi säkra på att det inte var ett normalt åldrande vi såg.
Men att säga det till mamma var svårt. Och hon nämnde aldrig något själv om att hon kände sig konstig. Det tog faktiskt ett par år innan vi vågade föreslå att hon skulle gå till läkare för utredning. Hon blev oerhört kränkt, förstås. Men på minnesmottagningen tog de väl hand om oss. Mamma blev grundligt utredd och diagnosen var tydlig. Det var alzheimer.
Mamma levde ensam i en lägenhet strax utanför stan. Jag och min bror tog hand om henne själva under ett par år. Handlade, städade, höll sällskap, försökte aktivera. Och lugna. Hon blev nämligen ängslig och rädd för en massa saker. Höga ljud, starka ljus, kyla, mörker.
Så småningom fick vi stöd från hemtjänst och mamma åkte även iväg till dagverksamhet ett par dagar i veckan. Det fungerade en tid, men till slut gick det inte längre. Hon kunde inte bo kvar hemma och hon fick flytta till ett äldreboende med inriktning på demens. Det var inget hon själv önskade och det var mycket svårt och en stor sorg för oss barn att driva igenom det hela. Men det fanns inga alternativ. Hon hade vänt på dygnet, åt inte om inte vi var där och hjälpte henne. Hon kunde inte längre lämna lägenheten för hon visste inte hur man öppnade ytterdörren för att komma ut (och det var ju tur för hon hade inte hittat hem igen). Och vi barn var helt utslitna. Vi fick avslag från kommunen på vår första ansökan om boende. Jag överklagade direkt och då fick vi rätt.
Checklista vid inflytt till äldreboende
Jag sov med mamma på boendet den första natten för att hon skulle känna sig trygg. Det kändes sorgligt men fint. Mamma levde upp efter flytten. Vi hade gjort så hemtrevligt i hennes lilla lägenhet och tagit dit hennes käraste saker. Hon hade sällskap närhelst hon önskade och god mat på regelbundna tider. Hon gick upp i vikt och det är ju ett tecken på att hon mådde bättre. Och vi kunde hälsa på henne och bara ha det trevligt tillsammans. En sån lättnad.
Mamma är nu 83 år och bor kvar på boendet. Hon känner inte alltid igen oss och den ena förmågan efter den andra släcks ner. För så är det med Alzheimers sjukdom. Men vi känner henne och vi har fortfarande fina stunder tillsammans.
Känner du igen dig?
Demenssjukdom påverkar inte enbart den drabbade utan även dess nära och kära. Att ha en närstående med demens är en stor prövning. Som anhörig har man ofta många frågor. Det finns flera stöd- eller anhörigföreningar som kan vara till stor hjälp, här listar vi några:
